Förintelsens minnesdag

Idag är det 70 år sedan Auschwitz befriades. 70 år. En evighet men ändå inte. Så många människor som förlorade sitt liv och innan dess plågades både fysiskt och psykiskt. Det går inte att föreställa sig vilka fasor dessa stackars människor behövde gå igenom. Alla dessa kvinnor, barn och män som dödades i lägren runt om i Europa... Det är så fruktansvärt att tänka på. En vän till mig besökte just Auschwitz för många år sedan med sin sons klass, och han sade att det var det värsta han sett. Just alla barnskor fick honom att skakas om ordentligt när det var så konkret på hur många barn som verkligen förlorade livet där. 
 
När jag var i Tjeckien för några år sedan med jobbet så åkte vi till Teresienstadt, som är ett koncentrationsläger i norra Tjeckien, i en stad som heter Terezin. Det var en fruktansvärd upplevelse som jag ändå är glad att ha sett såhär i efterhand. Just den dagen var jag bara tom och förstörd när vi gick runt och besökte lägret och fick historier om lägret berättade för oss av vår guide. Jag ville bara gråta när vi gick in i fångarnas bostäder och såg de nötta britsarna där de legat som boskap. Just den dagen vi var där så var det kallt och rått i luften, och då gick det verkligen in vilka fruktansvärda förhållanden de levde under. Kylan. Hungern. Oron. Rädslan ...
 
Nu skulle ju just Theresienstadt vara ett "mönsterläger" där man kunde visa upp för omvärlden att det minsann inte var så farligt med dessa arbetsläger. Om man kan gradera helvetet så var detta ändå ett av de "bättre" lägren där det förekom en viss kulturell verksamhet då det fanns många kulturella personer här. Många musiker, sångare, poeter och konstnärer fanns här och de tilläts utöva sin kreativitet i rent propagandasyfte förstås. Jag har sett bilderna på de äppelkindade barnen som lekte på gröna gårdar, och det vred om inuti mig. Det var ren propaganda där man tog in barn, kvinnor och män utifrån som fick agera statister på bilderna. De verkliga fångarna gömdes undan eller deporterades till andra läger (Auschwitz t ex) när prominenta gäster kom på besök. Då visades bara de glada, livfulla, äppelkindade upp som lekte bland nymålade hus och nyplanterade trädgårdar. Vill man läsa mer om detta "mönsterläger" så man man läsa HÄR eller HÄR.
Jag fick inte så många bilder med mig härifrån eftersom vi egentligen inte fick ta några bilder, men jag tjuvtog några ändå. Ingången ovan med "Arbeit macht frei" fick det att knyta sig i min mage när jag gick in genom den. Usch! Usch! Usch!
Bilden ovan är inskrivningskontoret.
Här är en bild från fångarnas bostäder som jag hittade på nätet. Jag blev oerhört tagen av det här rummet. 
 
När jag jobbade som sjuksköterska träffade jag på ett par människor som jag såg hade intatuerade nummer på armarna. Deras ögon saknade liv och på något sätt kunde man se all den smärta som fanns inuti dem.
 
För dessa människors skull så måste vi komma ihåg Auschwitz, Theresienstadt och alla andra läger med sina grymheter bortom våra föreställningar. Vi får inte glömma, utan vi måste minnas och berätta vidare. Dessa människors död får inte vara förgäves!